På grund av föregående natts sömnbrist så somnade jag runt åttatiden igår kväll, och har sovit helt okej nästan hela natten. Detta resulterar tydligen i att jag är pigg som en lärka klockan fyra på morgonen, och när jag ändå är ungefär den enda i världen som är vaken så tänkte jag passa på att dela med mig av mina tankar inför den stundande förlossningen.

 

Förlossningar har alltid skrämt mig. Jag har på ett ungefär världens lägsta smärttröskel och jag räds allt som gör ont. När det väl gör ont någonstans så är den smärtan det enda jag kan fokusera på, och jag kan inte ens försöka tänka på något annat förrän smärtan är borta. Detta leder i sin tur ofta till att jag stressar upp mig ohälsosamt mycket, och när jag stressar tillräckligt inombords så yttrar sig stressen som bröstsmärtor och huvudvärk, vilket gör mig ännu mer rädd.

 

Förlossningar beskrivs som den värsta smärtan man kan vara med om och det känns inte pepp. Jag har läst att många andra är rädd för att de ska spricka sönder och dylikt, men sådana saker skrämmer inte mig. Det enda jag är rädd för är smärtan. 

 

Jag känner mig inte heller särskilt intresserad av att få en EDA. Dels så är jag lite rädd även för den, men också så är jag rädd att den ska stoppa skiten när det väl är igång. Att man har kommit till det stadiet att man faktiskt läggs in och ska bli redo och så avstannar det på grund av en sådan sak?  Samtidigt vet jag inte hur lång och utdragen smärta jag skulle klara av. 

 

Lustgas vet jag däremot att jag inledningsvis vill prova. Det känns som en bra och harmlös grej som det inte kan hända så himla mycket med. Det är också typ det enda som står i mitt förlossningsbrev; att jag vill ha lustgas. Och att jag vill amma till varje pris och är beredd på att kämpa för att få det att fungera, men det hör ju inte till smärtlindringen.