-

Förlossningstankar

På grund av föregående natts sömnbrist så somnade jag runt åttatiden igår kväll, och har sovit helt okej nästan hela natten. Detta resulterar tydligen i att jag är pigg som en lärka klockan fyra på morgonen, och när jag ändå är ungefär den enda i världen som är vaken så tänkte jag passa på att dela med mig av mina tankar inför den stundande förlossningen.

Förlossningar har alltid skrämt mig. Jag har på ett ungefär världens lägsta smärttröskel och jag räds allt som gör ont. När det väl gör ont någonstans så är den smärtan det enda jag kan fokusera på, och jag kan inte ens försöka tänka på något annat förrän smärtan är borta. Detta leder i sin tur ofta till att jag stressar upp mig ohälsosamt mycket, och när jag stressar tillräckligt inombords så yttrar sig stressen som bröstsmärtor och huvudvärk, vilket gör mig ännu mer rädd.

Förlossningar beskrivs som den värsta smärtan man kan vara med om och det känns inte pepp. Jag har läst att många andra är rädd för att de ska spricka sönder och dylikt, men sådana saker skrämmer inte mig. Det enda jag är rädd för är smärtan.

Jag känner mig inte heller särskilt intresserad av att få en EDA. Dels så är jag lite rädd även för den, men också så är jag rädd att den ska stoppa skiten när det väl är igång. Att man har kommit till det stadiet att man faktiskt läggs in och ska bli redo och så avstannar det på grund av en sådan sak? Samtidigt vet jag inte hur lång och utdragen smärta jag skulle klara av.

Lustgas vet jag däremot att jag inledningsvis vill prova. Det känns som en bra och harmlös grej som det inte kan hända så himla mycket med. Det är också typ det enda som står i mitt förlossningsbrev; att jag vill ha lustgas. Och att jag vill amma till varje pris och är beredd på att kämpa för att få det att fungera, men det hör ju inte till smärtlindringen.

2014-08-19 @ 03:59:00 Graviditet Permalink

Kommentarer

Postat av: Mikaela Bergström

Inför min förlossning med Vilja var jag ganska säker på att jag var bra på att hantera smärta. Det skulle visa sig att jag inte alls var så bra på det, och hade någon filmat mig och visat det på tv så hade ingen någonsin velat föda barn.

Jag testade lustgas först men blev bara illamående. Jag hade så ont att jag trodde att jag skulle dö innan jag fick EDA. För mig stannade det inte av, utan gav mig bara en extra chans att samla lite krafter. För krysta visade det sig att jag var kanonbra på, förutom att det ändå inte hände något. Så det slutade med sugklocka. Den smärtan går inte att beskriva. Dock sprack jag inte, och hade faktiskt inte särskilt ont alls efteråt. Däremot tog det väldigt lång tid innan jag kände att jag ville ha fler barn.

Så var det alltså för mig. Jag tyckte att det var ett helvete, men jag överlevde. Och när jag berättar detta brukar jag alltid få höra " Men Oj! Föda barn var det bästa jag gjort, det gick hur lätt som helst, jag han typ inte känna något..."

Som svar på det vill jag oftast nita personen. Det jag försöker säga är att alla förlossningar är olika. Det kan bli ett helvete, men det kan också vara helt fantastiskt. Och även om själva förlossningen blir ett helvete, så kommer den bli helt fantastisk så fort ditt lilla barn läggs på ditt bröst för första gången.

Så försök att inte känna dig orolig. Oavsett hur det känns, så kommer det gå bra, och personalen är där för att göra allt för att det ska gå så bra som möjligt. Och även fast du bara bestämt dig för lustgas så våga ändra dig om det känns fel.

Som sagt, min förlossning var fruktansvärd rent smärtmässigt, men ändå ligger jag här med en ny grabbat i magen som ska ut om 2,5 månad. :)

Det kommer gå toppen!! Du är starkare än du tror!!

KRAM

2014-08-19 @ 18:59:24
URL: http://nofilter.se

Trackback