Barnvakt.
En bekant till mig skrev på sin blogg att hon och hennes sambo ska försöka inleda ett barnfritt dygn varannan månad. Det fick mig genast att kommentera inlägget och det gav mig inspiration till att skriva om något som jag själv har klurat på en längre tid. Jag har nämligen märkt att det här med barnvakt tycks vara ett hett debatterat ämne bland föräldrar nu för tiden.
För bara några årtionden sedan så var det inga konstigheter att både andra familjemedlemmar men också andra som står nära familjen hjälptes åt att ta hand om och uppfostra barnen, redan från start. Det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Idag tycks det däremot ligga någon form av prestige i att ta hand om sitt barn helt självständigt utan att ens lämna bort det under korta stunder. I vissa fall vill folk inte ens lämna barnet ensam med sin pappa (!?) under kortare stunder.
Jag tror att den mentaliteten är en av de bidragande faktorerna till att så pass många separerar under småbarnsåren. Inte nog med att det faktiskt är jobbigt och påfrestande att ha små barn, utöver det så får folk inte tid till att andas och vara sig själva. Plötsligt blir ett superfint par endast föräldrar, de är inte längre de personerna som blev kära i varandra utan de är bara mamma och pappa. De betraktar varandra som "mamma" och "pappa", och i vissa fall börjar de till och med kalla varandra för mamma och pappa (!?). Allt mystiskt, spännande och romantiskt försvinner och de mest intressanta konversationerna i relationen handlar plötsligt om hur länge sedan det var sedan barnet bajsade.
Naturligtvis förändras relationer när man får barn men jag tror verkligen att det är viktigt att man redan från början försöker få tid för både sig själva men också för varandra. Att båda får möjligheten att komma ut ur föräldrarskapsbubblan ibland; både ensamma men också tillsammans. Att lämna barnet hos sin mormor/farmor/någon annan som står familjen nära och känner barnet är faktiskt inte hela världen. Personligen älskade jag att vara hos min mormor när jag var liten och att sova där var något av det mest spännande som fanns (förutom att möjligtvis sova i tält!). Varför skulle barn idag inte kunna göra samma sak?
För bara några årtionden sedan så var det inga konstigheter att både andra familjemedlemmar men också andra som står nära familjen hjälptes åt att ta hand om och uppfostra barnen, redan från start. Det var ingen som tyckte det var något konstigt med det. Idag tycks det däremot ligga någon form av prestige i att ta hand om sitt barn helt självständigt utan att ens lämna bort det under korta stunder. I vissa fall vill folk inte ens lämna barnet ensam med sin pappa (!?) under kortare stunder.
Jag tror att den mentaliteten är en av de bidragande faktorerna till att så pass många separerar under småbarnsåren. Inte nog med att det faktiskt är jobbigt och påfrestande att ha små barn, utöver det så får folk inte tid till att andas och vara sig själva. Plötsligt blir ett superfint par endast föräldrar, de är inte längre de personerna som blev kära i varandra utan de är bara mamma och pappa. De betraktar varandra som "mamma" och "pappa", och i vissa fall börjar de till och med kalla varandra för mamma och pappa (!?). Allt mystiskt, spännande och romantiskt försvinner och de mest intressanta konversationerna i relationen handlar plötsligt om hur länge sedan det var sedan barnet bajsade.
Naturligtvis förändras relationer när man får barn men jag tror verkligen att det är viktigt att man redan från början försöker få tid för både sig själva men också för varandra. Att båda får möjligheten att komma ut ur föräldrarskapsbubblan ibland; både ensamma men också tillsammans. Att lämna barnet hos sin mormor/farmor/någon annan som står familjen nära och känner barnet är faktiskt inte hela världen. Personligen älskade jag att vara hos min mormor när jag var liten och att sova där var något av det mest spännande som fanns (förutom att möjligtvis sova i tält!). Varför skulle barn idag inte kunna göra samma sak?
Kommentarer
Trackback
